Jag tror att det är väldigt få konstnärer som inte har några tankar eller reflektioner om vad de skapar i ett större perspektiv. De flesta konstnärer känner att deras konst är en del av deras medvetna process i livet. Man kan säga att konst är en materialisering av tankar och känslor genom det kreativa arbetet. Oftast är det ingen medveten process inblandad i själva stunden för skapandet utan en spontant känslomässigt handlande, där själva insikten av vad som har egentligen utspelat sig kommer först i efterhand. De har funnits tankar att konstnären kanske är ett medium för den andliga världen som försöker göra sig hörda genom honom/henne. Konsten är som poesin där det finns omskrivningar och liknelser av det verkliga ursprunget. Det som existerar i det faktiska, som existerar samtidigt på ett annat plan än den materiella produkten som är det som vi uppfattar som konst. Vi gör alla liknelser även om vi tror att vi inte gör det, oavsett om vi kallar oss konstnärer eller inte. Inom konsthistoria kan man följa linjer som konstnärer följer på ett omedvetet plan, en kollektiv ism eller tema, som uttryck i sin konst.